Hundideologi

Vare sig det gäller Vorsteh, Wachtel eller någon annan ras håller vi vår prioritetsordning som följer: hälsa, mentalitet och sedan jakt. Det spelar ingen roll hur bra hund man har jaktligt om den inte håller sig frisk eller har en mentalitet som inte håller måttet.

Vidare så är jag absolut ingen rasfanatiker på något sätt. En bra hund, är en bra hund kort och gott. Detta vare sig den är av den ädlaste ras, eller rent av en blandras tillkommen utan vilja. Däremot är inte korsningar kanske lika spännande avelsmässigt.

Eftersom vi bor där vi bor, och jagar som vi gör så kommer alltid egenskapen ”allsidighet” att vara viktig. En vacker dag ska även jag prova en specialist, som t ex pointer, hoppas jag. Men som det är nu finns vare sig tid eller plats för dessa.

Strävhårig Vorsteh

En vorsteh är, och ska vara en allsidig hund som man ska kunna använda till det mesta. Den ska, enligt min mening ha ett stort hårviltsintresse och den ska i odresserat skick försöka få tag i allt rovvilt som kommer i dess väg. Annars är något fel. Att den sedan inte har ihjäl alla katter i grannskapet får allt ägaren förhindra med sin dressyr och sitt ledarskap.

Exteriört föredrar jag personligen den lite mer robusta typen som kanske inte alla gånger far som en vind över stubben. Men jag anser att den å andra sidan kommer till sin rätt i skogen eller när vi ägnar oss åt bruksbitar som eftersök, tunga, långa och kalla apporter mm.

Själv jagar jag allt vilt med min vorsteh, men börjar alltid med fågeljakten. Detta för att befästa den så viktiga dressyren och kontakten med min hund. En ung vorsteh som direkt släpps på klövvilt kan bli en nog så obehaglig upplevelse.

Enligt min mening blir en för fågel injagad, och mentalt mogen vorsteh snart en alldeles strålande klövvilthund som kontinuerligt återsöker sin förare, för att sedan ge sig ut på en ny sökrunda. Den driver sällsynt längre än 5 minuter om ens det.

Som eftersökshundar blir de ofta mycket dugliga, men något svårlästa på spåret. Å andra sidan har man alltid en hund att släppa direkt då ett skadat vilt lämnar sin sårlega.

”Det man mäter förbättrar man”, brukar det heta. Jag tror att rasen förlorat en del på de jaktprovsformer som funnits tidigare. Idogt arbete av mycket duktiga människor har till viss del resulterat att vorstehn blivit en strålande fågelhund, men tappat lite på andra områden.

För att säkra bruksegenskaperna och skärpan har vi i vår avel ofta vänt blickarna mot tyskland och använt tyskt blod. Vi tycker än så länge att vi uppnått det vi önskat. Jag tror inte det råder något tvivel om att jag är en stark förespråkare för att vi ska främja rasens allsidighet och att vi kanske ska fokusera mindre på de rena fågelhundsegenskaperna.

Wachtelhund


Personligen håller jag denna hundras för att vara en skogshund. Men det är en mycket allsidig ras som mycket väl även, med rätt träning, kan bli dugliga, om inte mycket duktiga apportörer.

Wachtelhunden är enligt min mening en hund som med ett gott sök ska avsöka terrängen efter klövvilt. Driva detta upp mot 15 minuter för att sedan bryta och snabbt uppsöka sin förare. Det finns bland en del vilja att Wachtelhunden ska driva bortåt 30 min. För mig, där jag jagar kan jag inte se nyttan av detta. De brukar hävda att det är bra när man går ut och jagar själv, för då hinner viltet bukta tillbaka. Men det är nog få av dess som verkligen går ut och jagar på det sättet själva. De flesta föredrar nog helst sällskapsjakter av olika slag.  Jag brukar hävda att 10 min är alldeles lagom, då har jag med lite tur hunnit med fyra drev innan deras hund är tillbaka från det första, som ofta dragit iväg i fjärran på någon grannes mark.

Wachteln ska medfött driva alla i vår fauna tillgängliga klövvilt, så även vildsvin. Önskvärt är även att de ställer vilt, framförallt då skadat. Det händer att Wachtel ställer vildsvin. Men det är min starka övertygelse att de inte ska gå i allt för närgången klinch med detta vilt. Hundar som ställer grisar kan lätt bli lite för heta, och då kan det gå illa. De ska få ut grisarna till skyttarna, ställa de som låter sig ställas, men inte så mycket mer. Själva ställandet är en bonus hos en wachtel, en egenskap som egentligen hör spetsraserna till. Övermodiga hundar finns det ett antal, och dessa brukar sluta hos veterinären i ett eller annat skick. Jag har aldrig låtit mig imponeras av onödigt skarpa hundar. De är ett gissel för viltet, sin ägares plånbok och en intäktskälla för veterinärer. Inget ont om denna yrkesgrupp.

Men för att få tag i önskad skärpa gentemot bland annat gris, har jag själv i min avel vänt mig till Tyskland. Vissa falanger där avlar starkt med avsikt att få fram skärpa för bl a vildsvinsjakt. Vad jag anat av tyskt blod hittills är att skärpan definitivt finns där, men man har kanske förlorat lite av den för mig värdefulla kontaktviljan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>