Presentation

Björnfotens hundar oktober -07.

Esta vom Ambergau, Kärrmarkens Chanel, Björnfotens Edda, Björnfotens Gamma, Björnfotens Bianca och Ria III vom Richthof

Presentation av Mikael

Jag har jagat sedan sent 80-tal och har haft strävhårig vorsteh sedan -93. Hundar hade alltid intresserat mig, men det var först med jakten som jag fick ett riktigt bra skäl att skaffa mig en hund.

Mitt jaktintresse började något trevande men har med åren vuxit sig allt starkare. I dagsläget ”loggar” jag bortåt 70 jaktdagar i min jaktdagbok. Då ingår inte aktiviteter som hundträning, jaktprov, utkörning av viltfoder och allt annat som hör jakten till. Så det blir en del dagar jag tillbringar åt det jaktliga.

Jag är en jaktlig allätare som håller jakten över stående fågelhund mycket högt. Men jag tackar sällan eller aldrig nej till en trevlig klövviltjakt heller. Jag har den stora förmånen att få bo i ett vilttätt område. Runt vårt hus kan vi jaga rådjur, dovvilt, älg, vildsvin och fågel. Jag behöver inte resa mer än tre mil för att komma till min andra jaktmark där vi även finner kronvilt, mufflon och tjäder.  Sedan har jag förståss goda kamrater som bjuder på jakter i både när och fjärran.

Utöver detta hjälper jag till med jakter på ett flertal gods och gårdar i vår närhet.

För mig är jakten med hund det viktigaste. Visst kan det vara roligt att sitta på pass då och då. Men att få jobba ihop med sin hund är det som gör jakten riktigt rolig och belönande. För mig har det alltid varit viktigt att hundar med allsidiga egenskaper. Hade jag haft marker och tid för det, hade jag haft både pointer och stövare i huset. Men där vi bor har jag svårt ge dessa specialister några verkliga chanser till att utvecklas och komma till den nytta och glädje de faktiskt kan. Därför har valet fallit på de enligt mitt tycke mest allsidiga raserna som kan ge mig mest tillbaka.

Strävhårig Vorsteh

Vorstehn är en alldeles utomordentlig och allsidig hundras som går att använda till nästan all slags jakt. Jag har sagt det tidigare och säger det igen, – Det kommer alltid att finnas ett strävhår i mitt hus.

Vår filosofi med vorstehn är att den absolut först måste dresseras som en fågelhund och helst vara en färdig sådan innan man börjar jaga annat med den. En odresserad vorsteh med allt för stort intresse för hårvilt kommer med stor sannolikhet att ställa till med mer förtret än vad glädje och jakt den bidrar med.

Men jag hävdar bestämt att vorstehn är en alljakthund och ska användas på det sättet. Det är en av anledningarna till att vi vänt oss till vorstehhundens hemland tyskland för att få de egenskaper vi så gärna vill ha.  Vi har från tyskland importerat båda de tikar vi har i huset idag. Båda har överträffat våra förväntningar på många sätt.

Våra vorstehhundar används till all upptänklig jakt vi kan uppbringa. Vi jagar givetvis klassiskt efter fält-, skogshöns och ripa förstås. Våra hundar deltar på ett stort antal andjakter varje höst, både egna och som hjälpredor på godsjakter.

Men i dagar räknat på ett år är det nog klövvilt jakterna som är förhärskande. Hundarna stöter vilt, oftast med bjällra. Detta då jag helst vill undvika att hundarna lär sig att ta vilt, något som en snabbsprungen hund lätt gör. Våra vorstehhundar gör ett flertal eftersök varje år på alla slags klövvilt, och hittills har vi inte behövt lämna många skadade vilt i skogen.

Wachtelhunden

Ganska sent kom Wachtelhunden in i vårt hus, 2000 närmare bestämt. Jag hade då redan jagat rätt så mycket med wachtelhundar av olika slag. Allt från 2-minutare till de som kunde ligga ute på drev bortåt 40 minuter. Att det blev just den hund det blev och just, då var lite av en slump. Hur som helst har jag hunnit skaffat mig en rätt klar bild av vad jag gillar hos en wachtel och till vad jag tycker de gör sig bäst. Där vi bor och jagar finns sällan användning för en Wachtel som driver längre än en kvart. Däremot ser jag gärna att hunden har ett ordentligt sök. Trots att jag sneglat mycket på tysk avel tillhör jag de som helst för min hund genom såten. Inte som många tyskar, som släpper sin hund för att sedan klättra upp i ett torn för att invänta vilt. Jag vill kunna vara med när det händer något och dessutom finner jag i varje jaktdag en utmaning i att finna det lämpligaste passet i såten. Vem vill inte skjuta själv, och om det sedan är för egen hund är glädjen den allra största.

Jag håller Wachtelhunden högt av flera skäl. Det kanske främsta är att den är en anpassningsbar hund som jagar alla tillgängliga vilt. Den har, oftast, drevtider som passar de marker jag jagar på. Jag vågar nog även påstå att det är hunden som man nästan alltid får med hem på kvällen. Det är inte som med vissa raser där man får spendera dyrbara helgkvällar med att åka runt och pejla efter sin hund.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>